När jag rundade mitt gathörn såg jag att det lyste i köks-fönstret och det gjorde mig glad att veta att mamma satt och väntade på mig för det enda jag behövde nu var en varm famn att vila i och gråta ut mot.

Men jag hade fel, mamma satt inte uppe ensam och väntade på mig eller inte själv i alla fall, nej när jag sprungit nästan ända fram såg jag att en annan kvinna och en kille som såg ut att vara i min ålder också satt vid köksbordet.

- Hej gumman! Vad kul att du hann komma tillbaka innan Lisa och Eric gått Ropade mamma från köket så fort jag satt foten innanför dörren.

- Klockan har ju hunnit bli en del och vi skulle ju bara komma förbi lite snabbt så vi ska nog börja dra oss tillbaka för vår del.. Sa den kvinnan, alltså Lisa inne från köket och kort därefter hördes stolsben skrapa mot golvet och dom kom ut till mig i hallen.

Jag fick lite smått panik när jag kom i håg att jag gråtit och nog såg rätt så hemsk ut i ansiktet så jag låtsades vara väldigt upptagen med att knyta upp mina skor och böjde mig ner när jag i själva verket försökte gnugga bort mascara under ögonen.

Sedan när jag reste mig upp igen hoppades jag på att ingen lagt märke till att jag haft ballerina skor på mig...

- Hejsan jag heter Lisa och det här är min son Eric. Sa Lisa och räckte fram sin hand mot mig.

- Trevligt att träffas, jag är Bella eller ja Isabella då egentligen.. Svarade jag och tog hennes hand och skakade den.

- Och eftersom att min rara mamma redan presenterat mig så antar jag att du förstått att det är jag som är Eric?

- Ja det förstod jag nästan men tack för att du sa det ändå! Sa jag skämtsamt till Eric och blev förvånad över hur snabbt mitt humör svängt, normalt sätt hade jag gått runt och varit ledsen i minst någon timme.

- Det är Lisa och Eric vi ska åka till London med nu på fredag, men det kanske jag redan berättat eller? Sa mamma som nu också stod i hallen.

- Jo det nämnde du tror jag men okej.

- Nu ska vi i alla fall inte tränga oss på mer, vi skulle ju bara skulle förbi och hämta rese broschyrerna...! Sa Lisa och öppnade ytterdörren bakom sig och la sedan till – Kom så går vi Eric.

Lite senare samma kväll frågade mamma om det hänt något hos Justin, inget undslapp visst hennes blick.. jag berättade att vi bråkat men inte om vad och så, det skulle bara kännas konstigt om jag berättade allt nu när jag inte sagt någonting förut.

Dessutom kändes det inte som något man nödvändigtvis var tvungen att säga till sin mamma överhuvudtaget för lite privatliv måste man ju få ha..?

När jag skulle sova de natten kom all sorg upp till ytan igen och jag grät till och med lite tyst mot kudden.

Det var inte bara det att Justin kommit tillbaka för att Pattie tyckte det som gjorde mig ledsen utan också att han inte gjort så mycket som en ansats till att försöka springa efter mig när jag stack eller komma hit och ställa sig nedanför min balkong och sjunga eller gud vet vad! Men bara han gjort någonting för att visa att han inte ville att jag skulle lämna honom, vad som helst.. fast att han inte gjort någonting var faktiskt inte helst sant för han hade skickat ett sms, men jag menar hallå!? Ett ynka sms i vilket det bara stått två ynka ord ” förlåt mig”

// Fredrika