Jag tvekade en stund men klickade sedan på ”ring upp” och satte telefonen mot örat.Han svarade efter bara två signaler

- Ja hallå det är Glenn.
- Hej det är Bella igen, Lizzies kompis du vet...? Fan nu sa jag att det är jag, så onödigt med dolt nummer men jaja...
- Öh okej, vad vill du?
- Ehm jo jag bara undrar om du..., om du är med Lizzie för hon har inte varit hemma på några dagar.
- Jaha nej jag har varit ensam hemma och chillat hela dagen...
- Aha, du ska inte träffa henne senare ikväll eller så då?
- Nä, jag ska vara hemma hela kvällen, var det något mer du ville?
- Öhm nej det var väll inte det, men du kan väll ringa om du hör av henne.
- Visst, hejdå!

Glenn la på och jag fick väll erkänna mig besegrad eller vad det var man kallade det.
Eftersom att jag inte hade några bevis för att han hade något med Lizzie`s försvinnande att göra så var ju det enda jag kunde göra att lite på honom.

Jag ringde till mamma men hon svarade inte så jag talade in ett meddelande där jag sa att jag började gå mot Atlanta och att hon kunde hämta upp mig längs med vägen.
När jag gick förbi alla husen där mina föredetta klasskompisar bodde så kunde jag nästan känna att jag saknade lilla mysiga Sandy Springs litegrann.
Jag hade ju i princip inte haft någon kontakt alls med någon från min gamla klass eller skola, ja förutom Sara och Lizzie då och det kändes lite sorgligt, men samtidigt var Sandy Springs för mig förknippat med pappas död och mammas alkohol-problem.

Efter en stund när jag gick igenom det gamla fabriks området i utkanten av stan så började det regna och jag drog upp min huva på hoodien.
Jag gick så fördjupad i mina tankar att jag knappt märkte när en ganska lång muskulös kille trängde sig förbi mig på den smala trottoaren och fortsatte med raska steg mot motorvägen som började lite längre fram, jag följde honom med blicken och efter ett tag svängde han in till höger mot det som en gång varit lagret för en stor sko-fabrik, han skulle inte ut på vägen i alla fall.

Det var något med honom som kändes bekant, han kanske hade gått i min parallellklass förut eller så men något var det, efter bara några sekunder kom jag på det, det var ju Glenn Lizzie´s pojkvän som sagt att han skulle vara hemma hela kvällen!

Utan att tänka på vad som var det förnuftiga alternativet så började jag springa efter honom, för något sa mig att dit han var på väg fanns också Lizzie...
När jag svängde runt hörnet såg jag Glenn gå in i lagret och dra igen dörren efter sig, jag väntade tills jag inte kunde höra hans steg längre sedan öppnade jag försiktigt dörren och smög efter.
Jag befann mig nu i en ganska lång korridor men det fanns inga dörrar längs med väggarna som Glenn kunde ha gått in så det var bara att fortsätta rakt fram.
I slutet av korridoren fanns en dörr med en glasruta i, jag duckade snabbt så att Glenn inte skulle se mig efter ett tag hörde jag Glenn säga något:

- Ja det är upp till dig hur länge du ska stanna här för du kommer inte härifrån förens du har visat av egen vilja hur mycket jag betyder för dig! Jag lyssnade spänt på vem som skulle svara och mycket riktigt, det var Lizzie.
- Du betyder inget för mig, inte efter vad du har gjort dessutom kommer mina föräldrar att rädda mig polisen håller säkert på att leta just nu...! Sa Lizzie, jag kollade försiktigt in genom rutan och såg Lizzie sitta på en sunkig maddrass i mitten av ett stort rum med högt i tak och bredvid henne på huk satt Glenn.

- Hur tror du att det kändes för mig att behöva tvinga mig på dig va!? Skrek Glenn och skakade om Lizzie
- Men kan du inte bara låta mig gå då...? Frågade Lizzie hon lät rädd och sa det så tyst så att jag knappt kunde urskilja orden från min plats på andra sidan dörren
- Du fattar visst ingenting, man har press på sig och jag blev total bortgjord när du, äh varför snackar jag ens med dig om det här? Du ska fan bara göra som jag säger! Glenn reste sig nu upp och började gå runt i cirklar, jag fick ducka snabbt så att han inte skulle sig mig men han verkade ändå ha hört något för jag hörde hans steg komma närmare och närmare dörren och alltså mig.

Jag blev helt paralyserad och satt blixtstilla, jag höll till och med andan och efter några sekunder som kändes som minst en timme skrapde någonting emot mitt bakhuvud.
Först fattade jag ingenting men förstod sedan att det var dörrhandtaget som sakta trycktes ner...

Jag reste mig upp och tänkte inte på att Glenn då kunde se mig genom glasrutan vilket han såklart gjorde och ryckte upp dörren.
Han såg på mig och sa förvånat ”Ehm vad gör du här?” och la sedan till ”Jag är bara här och kollar runt lite” som om han trodde att jag inte hade sett eller hört någonting, han stängde dörren bakom sig och först då började jag greppa hela situationen och började springa, Glenn försökyte förgäves få tag i min arm och började springa efter.
- Ring polisen! Hörde jag Lizzie ropa inifrån rummet, Glenn hajade till vid ljudet av Lizzie`s röst och slutade springa efter mig, han gick istället tillbaka till Lizzie men skrek efter mig:

- Om du ringer polisen eller ens berättar för någon ska du dö!

Jag sprang igenom hela korridoren och slet upp dörren ut.
Väl ute sjönk jag ihop mot en vägg och tog upp min mobil -Självklart skulle jag ringa polisen ändå
Jag slog in 911 och märkte hur mina händer darrade, efter första signalen kom jag på att jag hade kommissarie Williams nummer och ringde det istället.

Han frågade knappt någonting utan sa bara att han och fler poliser var påväg

Det dröjde nog inte ens fem minuter tills jag hörde polissirenerna, först borta från motorvägen och sedan närmare och närmare.
Jag hade suttit kvar på samma plats nedsjunken mot den gamla tegelväggen men sprang nu bort och mötte poliserna på gatan utanför.

En kvinnlig polis som såg ut att vara i medelåldern stannade med mig utanför medans dom andra gick in och efter en stund kom dom ut igen med Glenn i handklovar med händerna bakom ryggen och Lizzie med två poliser på varsin sida om sig.

Så fort Lizzie fick syn på mig rusade hon fram och kramade mig hårt och länge, hon skakade och jag antog att hon grät.
- Såja, han kommer inte göra dig något mer nu, det är okej nu...! Försökte jag trösta henne men hon fortsatte bara hjälplöst gråta vilket man ju kan förstå...

Den kvinnliga polisen avbröt mina tröstnings försök och visade in oss båda i en polisbil.
Vi blev körda till polisstationen i Atlanta, det var tydligen där dom hållit på att utreda detta fallet, och där väntade ytterliggare några poliser som tog med oss och kommissarie Williams till ett litet rum som måste ha varit ett sådant förhörsrum som jag bara sett på filmer tidigare.

Lizzie hade varit tyst hela vägen och bara kramat min hand då och då eller lutat sig mot min axel för att gråta lite men nu började hon berätta för mig och kommissarie Williams om vad som hänt.
- Det var på en fest som någon av hans äldre kompisar hade, han har ju gått om två klasser så han känner många äldre...

- Ja vad hände då? Frågade Williams

- Han hade nog druckit en hel del och ville ta med mig till ett sovrum på övervåningen men jag ville inte för vi hade inte, ni fattar ”gjort det” än och jag ville verkligen inte att det skulle ske där när han var full och allt!

- Med ”han” menar du alltså Glenn Foster och denna festen ägde rum i torsdags kväll eller? Williams tog några klunkar vatten ur en av tre flaskor som stod på bordet mellan oss medans han väntade på Lizzie´s svar

- Ja det menar jag och ja det var i torsdags kväll. Han var envis och började tillslut mer eller mindre släpade med mig till det där sovrummet och eftersom att han är både tyngre och starkare än mig så kunde jag inte göra något annat än att följa med, att skrika på hjälp från någon föll mig inte in, inte förens efteråt och då var det ju redan försent. När vi var inne i sovrummet så tvingade han sig på mig, jag har fortfarande kvar blåmärken från hans händer runt mina armar! Lizzie drog upp ärmarna på sin tröja och några mörkt lila blåmärken blottades.

Jag satt tyst nästan hela förhöret och berättade bara om vad jag sett och hört när jag satt på andra sidan dörren.
Lizzie avbröt sig själv då och då och snyftade till så berättelsen blev inte så sammanhängande men tillslut lyckades jag få någon slags klar bild av det hela:

Glenn hade våldtagit Lizzie på den där festen och direkt efteråt hade Lizzie rusat ut och skrikigt vad Glenn hade gjort och bett om hjälp.
Människorna på den där festen fick antingen panik eller så var dom för fega för att hjälpa till för ingen rörde sig ur fläcken och tillslut kom Glenn och drog med henne till det gamla lagret.
Där hade han slagit henne och pratat om hur jobbig hela grejen var för honom, att han inte ville tvinga sig på henne men att män har vissa ”behov” ibland och att Lizzie hade skämt ut honom när hon skrikigt och att hon nu var tvungen att ligga med honom för att typ gottgöra det och visa att hon älskade honom.
När Lizzie inte ville sa Glenn rätt och slätt att hon inte skulle komma därifrån förens hon gjort det.

När förhöret var slut väntade Lizzie´s föräldrar utanför tillsamans med en annan polis som berättade att Glenn satt i häktet och väntade på att bli förhörd och att han förmodligen skulle hamna i ungdoms fängelse men att dom inte visste säkert.
Lizzie blev hemskjutsad men eftresom att jag bodde i Atlanta och polisstationen inte låg så långt ifrån mig så skulle jag gå.

När jag kom ut från polisstationen var det som att alla känslor jag haft dom senaste timmarna liksom svämmade över inom mig, rädslan jag haft inuti lagret, ilskan över vad Glenn gjort och såklart sorg, alla dom här känslorna samtidigt blev bara för mycket och jag började springa.

När jag sprungit nästan hela vägen till mitt kvarter kom jag att tänka på min och Justins dejt och vände helt om mot hans kvarter istället.

Jag såg Justin sätta sig i sin bil, jag ropade på honom och tillslut fattade han att det var jag och klev ut ur bilen och mötte upp mig.

Justins perspektiv:

Vi satt i soffan i vardagsrummet och jag hade armen runt Bellas axlar, hon hade berättat om allt med hennes kompis och vad kompisens pojkvän gjort och gråtit rätt mycket undertiden.

- Jag antar att vi tar överraskningen en annan gång va? Frågade jag

- Ja om det är okej, är inte riktigt på humör för det nu liksom... Det lät verkligen på Bella som att hon verkligen undrade om det var okej och bara det var så otroligt gulligt att jag bara fick lust att kyssa sönder henne typ, men jag hejdade mig hon hade ju faktiskt varit rätt sur på mig innan och nu allt med hennes kompis.

- Klart det är okej, vi kanske kan beställa hem kinamat eller pizza och kolla på någon film istället om du vill?

-Det låter perfekt! Tack för att du orkade lyssna på mig jag måste ha malt på i evigheter...

- Äh inget att tacka för klart att jag lyssnar på dig. Sa jag och kramade hennes axel med min arm.

Vi beställde hem pizza och medans vi väntade på den gick vi bort till en affär som ligger typ 300 m från mig och handlade godis, chips och läsk till filmen sen.

Bella verkade må bra av att tänka på något annat så jag gjorde mitt bästa för att komma på grejer att prata om hela tiden men det var inte direkt ett problem, jag hade nästan glömt bort hur lätt hon var att umgås och snacka med.

- Du vet att jag har saknat dig va? Sa jag när vi satt och åt pizza.

- Ja du har sagt det och vet du?, Jag har saknat dig också hela tiden har jag saknat dig, det skulle vara en lögn om jag sa något annat och vet du vad det värsta har varit!? Sa Bella och lät riktigt upprörd.

- Nej.

- Att jag trodde, nej var helt säker på att du inte saknade mig, att jag var ensam med mina äckliga känslor medans du höll på med Chleo eller Chloe eller vad fan hon nu hette!

- Jag vet att det kvittar nu, men förlåt! Och du ska veta att jag har saknat dig precis hela tiden jag också, jag skulle också ljuga om jag sa någonting annat, det skrev jag ju till dig...! kan vi inte bara lägga ner den här diskussionen nu?

- Okej förlåt för att jag drog upp det igen, ska vi kolla på filmen nu, förresten vilken film ska vi se? Frågade Bella och ställde sin tallrik på diskbänken.

- Du kan välja någon, dom finns i mitt rum, gå upp för trappan och sedan direkt till höger. Jag kommer snart ska bara fixa undan lite här.

Jag ställde in tallrikarna i diskmaskinen, slängde pizza kartongerna och hällde upp chips och godis i två skålar som jag ställde i vardagsrummet sedan gick jag också upp.
Bella satt på min säng med alla pirates of the carabien filmerna framför sig.
- Kan vi kolla häruppe? Du har så mysigt rum. Frågade hon och log.

- Visst men ska vi se allihop. Jag pekade på filmerna Bella hade framför sig och hon nickade.

- Ja snäälla...? Va typ år sen jag såg dom sist.

- Okej haha, men jag slår vad om att du kommer somna innan andra är slut i alla fall!

Jag hämtade upp godiset och chipsen från vardagsrummet och satte på The curse of the Black Pearl
Vi satt på min breda dubbelsäng Bella lutad mot mig med sitt huvud på min axel och jag kände mig helt lycklig, nu skulle jag inte låta någonting komma emellan oss, hon är för bra för att förlora...
När vi kommimt ungefär halvägs in i tvåan kom mamma hem och gick upp för att hälsa, jag såg hur hon riktigt lyste upp när hon såg att det var Bella och det gjorde mig ännu gladare.

Jag hade faktiskt fel om att Bella skulle somna, det var snarare jag som höll på att slumra till hela tiden och Bella fick var och varannan minut skaka om mig lite lätt så att jag skulle vakna till.
Varje gång hon gjorde det kändes det som jag fick elektrisitet in i mig, som att hon skickade stötar till mitt hjärta fast det var inget som gjorde ont tvärtom jag låtsades till och med somna några gånger för att hon skulle "väcka" mig igen.

Efter den andra bestämde vi att vi skulle se den sista en annan gång, klockan var redan två och vi var båda väldigt trötta.
Jag skjutsade hem Bella, jag tror inte att hon ville gå själv ute så här dags även om hon inte sa något om det, jag ville i alla fall inte att hon skulle göra det.
När vi kom fram till hennes hus såg jag att deras bil inte stod på uppfarten så jag frågade om Bella var själv och om det i såfall var okej, annars hade hon ju mer än gärna fått sova hos mig.
Hennes mamma var på någon jobbresa så hon var själv men hon insisterade på att det va lugnt så jag fick ge mig.

- Jag har haft det jätte kul ikväll, känns verkligen bra att träffas igen! sa Bella när vi stod utanför hennes dörr innan hon skulle gå in.
- Jag med, verkligen! Svarade jag och tog ett steg närmare henne, nu stod hon lutad mot väggen.
- Du, duvet att jag frågade innan hur det skulle bli mellan oss nu, vad tycker du än så länge? Frågade Bella, och la armarna runt min hals medans hon hela tiden kollade upp i mina ögon.
- Jag tycker att det som vi hade, fast det inte var så länge... ...eh det var så bra på något sätt och ehm jag tycker att...
Jag brukade aldrig ha så svårt för att prata med folk även om det handlade om pinsamma eller allvarliga saker så jag blev lite förvånad över sättet jag nu pratade på, som att jag inte vågade säga hur jag kände - att jag självklart ville bli tillsamans med henne igen.

Bella verkade förstå hur jag tänkte för hon avbröt mig mitt i mitt svammel och kysste mig, det var en kyss som vi båda nog längtat efter och fantiserat om ett tag nu men den var så mycket bättre än alla fantasier i världen, våra tungor dansade med varandra som den självklaraste saken i världen och våra händer trevade över varandras ryggar som i jakt på värme trots att det inte var kallt ute, Bella tryckte sig ännu närmare mig om det nu var möjligt och det kändes verkligen som att våra glödande kroppar höll på att smälta samman till en.
Just så där i exakt det ögonblicket ville jag stanna för alltid men vi rycktes båda bryskt tillbaka till verkligen av en skarp harkling bakom oss...