- Gå inte! Vi är inte klara än... Sa Eric och och tog några steg närmare mig, drog min kropp in till hans och jag försökte ta mig ur men det gick inte.

- Du är inte helt nykter va? Jag tycker att du borde gå hem och lägga dig. sa jag och kände hur tårarna pressade under ögonen.

Han kysste mig i nacken och försökte ta av mig min kofta men då öppnades vår dörr och han släppte mig direkt och gick iväg.

Mamma kom ut från dörren och undrade vem som var här men jag hade ingen lust att berätta så vi gick till resturangen.

Justins perspektiv:

- Okej dåså.. Jag antar att det är dags för dig att gå nu, taxin väntar utanför. Pappa räckte över min väska som jag packat kvällen innan och tittade på mig med något sorgset i blicken.

- Mm det verkar så. Svarade jag honom och tog ett steg närmare för en kram men hejdade mig när jag såg att han öppnade munnen för att säga något.

- Du vet att du alltid är välkommen här va?, jag började svara men han skakade på handen för att visa att jag inte skulle avbryta och fortsatte sedan - Och öhm även om du inte velat prata om det så har vi nog alla märkt att du inte varit riktigt dig själv, och missförstå mig inte nu, men när det händer dig så brukar oftast någon tjej vara involverad och eftersom att jag ändå är din pappa så är det väll på sin plats att jag säger något i stil med att du inte ska ge upp på henne vem det nu är och att du ska behandla henne rätt och så.. Men jag är säker på att du redan vet allt det där så därför tänker jag bara säga hur viktigt det faktiskt är att du inte bara veta om det utan också tänker på att göra så också.

- Jo jag vet. Och vi kommer ju till Kanada med turnén snart så då ses vi ju!

Efter det lilla talet såg han betydligt mer avslappnad ut och jag fick mig en liten tankeställare kan man väll säga.

En halvtimme senare (jag var ju självklart tvungen att säga hejdå till Jazzy och Jaxon vars tre gånger till) så satt jag och taxi-chauffören och väntade på Kenny utanför flygplatsen, chauffören hade fått stränga order om att inte lämna mig ensam ens för en sekund och han verkade minst sagt lättad när Kenny slutligen dök upp.

- Redo för turnén nu kiddo? Frågade Kenny bara någon minut senare när vi var på väg in i flygplatsen och försökte undvika små grupper av fans som stod lite här och var och desperat försökte få min uppmärksamhet.

- Japp, det tror jag i alla fall.

- Vadå tror? Grabben, du vet att alla räknar med dig så om det är något du vill ha sagt så ska du definitivt säga det nu..! Ibland bara hatar man Kenny.. Fast samtidigt är det precis det här som jag gillar med honom -att han liksom pappa vet direkt när något är fel och vägrar ge sig förens han fått det ur mig.

- Komigen.. Ut med språket bara, du vet att du inte kan dölja något för mig!

Precis vad jag menar, fattar ni?

- Jo men alltså det finns en tjej... Började jag plågsamt medveten om att Kenny helt säker skulle få ur mig varenda detalj.

- En tjej.. Hmm du menar Bella va? Okej det där var skickligt måste jag medge, 1-0 till Kenny.

- Mm exakt. Hon tror, eller alltså jag har fått henne att tro att jag bara kom tillbaka till henne från Chloé för att mamma sa det. Typ.

Nu var det sagt, det finns absolut ingen återvändo och snart kommer jag vara begravd under "goda råd"

- Knepig situation du satt dig i, det måste jag säga.. En fråga bara: Lämnade du Chloé för att Pattie sa det? Under tiden vi pratat hade Kenny lyckats hålla undan kanske 40 tjejer i olika åldrar och jag var riktigt förundrad över att ingen av dem verkat höra det minsta lilla från vårat samtal men trots det sänkte jag rösten när jag svarade honom.

- Självklart inte. Det verkar bara så i den boken Usher gav mig du vet? En sådan svart som han också hade.

- Aha jaja, men vad är problemet då? Förklara bara för henne hur det ligger till och be om ursäkt så är det hela löst...!

Jag kände mig minst sagt korkad som inte kommit på det själv men jag hade liksom varit "förblindad" i tron om att Bella hatar mig. Vilket jag ju inte kan veta om hon gör eller inte.

Men om hon gör det så gör hon det i alla fall inte länge till.

Kenny hade tillräckligt med vett i skallen för att låta mig sitta ifred på flyget till Atlanta -han om någon visste väll att jag hade en hel del att tänka på. Och när vi steg av planet ut i den milda Atlanta-luften så hade ett och annat klarnat upp kändes det som, nu hade jag en plan som garanterat skulle få Bella att älska mig hejdlöst igen.

Isabellas perspektiv:

På resturangen i går kväll hade vi träffat några av mammas gamla kompisar, alltså kompisar hon hade innan hon blev alkoholist.

Alkoholist.

Helvete vad det ordet låter, jag tänker i alla fall på någon hemlös stackare som sitter och klunkar vodka i en portuppgång någonstans och inte på en kvinnlig icke-hemlös 38 åring med en dotter.

I vilket fall som helst så verkade dom glada över att allt ordnat sig så bra för oss och dom föreslog att vi skulle ses på samma resturang ikväll och äta middag "för gamla tiders skull"

Aldrig i livet var tanken som först ploppat upp i min skalle, aldrig i livet att jag ville sitta och äta någon köttstek med de människor som svikit både mamma och mig något så enormt.

Men mamma tycket tydligen helt tvärt om och var inne i förlåtandes tecken så nu satt jag hemma i soffan stirrandes på tv:n som för tillfället visade Americas best dance crew medan mamma förmodligen satt på resturangen och åt den där steken.

- Den här veckans tema är... Justin Bieber! Och varje team ska också få sin utmaning från ingen mindre än JB himself! Programledarens plastiga leende verkade vilja säga något i stil med "jag är snyggare, starkare, har bättre betalt och finare hus än du"

Jag stängde av.

Kvällen bokstavligen segade sig fram och jag vet inte hur många gånger jag öppnade frysen bara för att upptäcka att Ben & Jerrys:en jag hoppades hitta inte kommit dit av sig själva nu heller.

Tillslut tyckte jag mig höra vår bil utanför så jag gick ut för att kolla om det var mamma som kommit. Det hade hon. Verkligen.

En del av vårt staket låg helt sönderbrakat i trädgården och bilen stod med hälften på gräsmattan och hälften på uppfarten.

- Herregud!!! Mamma vad håller du på med!? Ropade jag och var inte sen med att skynda över till bilen och förarsätet där hon fortfarande satt.

- Öhh, miiin liölla gumlla... jaeg trorl att jaeg belvhörver lite hläjp...

Åh nej, åh nej, åh nej! Det kunde inte vara sant! Jag lutade mig fram för att känna på hennes andedräkt och jo- nog var det sant, hon luktade som en hel spritfabrik och gud vet hur mycket hon egentligen fått i sig. Men att hon inte var i tillstånd att köra var det inget tvivel om, ett riktigt under att polisen inte haffat henne for rattfylleri faktiskt.

Jag sträckte in armen genom den nervevade rutan och lirkade upp dörren, sedan försökte jag lyfta ut mamma som nu verkat ha tuppat av men trots att hon inte vägde så mycket så var hon tyngre än jag väntat och jag trillade rakt ner på det trasiga staketet med henne över mig.

Mina jeans fastnade i staketet och det fanns absolut ingenting jag kunde göra för att komma loss, då hörde jag springande steg som kom närmare och närmare och det sista jag hann tänka innan en stark person med grå mössa lyfte upp mig var "jag ber till gud att det inte är en kidnappare"

// Fredrika