- Haallå! Eric, hör du mig? Jag viftade med handen framför hans ansikte och tillslut verkade han vakna upp ur sin lilla "trans"

- Ehm där var en riktigt snygg klänning.. Du borde köpa den! Sa han och jag skakade på huvudet.

- Den är alldeles för dyr men jag tycker också att den är helt gudomligt vacker! Jag snurrade ett varv framför speglen och kunde inte undgå att känna Erics blick etsa sig fast på min kropp.

- Jag köper den till dig. Eric harklade sig och borrade in sin blick ännu mer i mig.

Isabellas perspektiv:

- Nej den är alldeles för dyr! Jag vred på huvudet för att kunna se prislappen som satt fast i ryggen på klänningen och la sedan till - Den kostar ju för tusan 1000 dollar!

 

- Det kvittar, du ska så ha den!

 

- Men du förstår väll själv att det är alldeles...-  Eric avbröt mig och gav mig en lång blick.

 

- Byt du om till dina vanliga kläder så går jag och betalar. Hans blick dröjde kvar lite för länge på min överkropp när han synade mig i spegeln men jag bestämde mig för att ignorera det, han var ju trots allt en tonårs kille så vad kunde man vänta sig liksom...
Jag öppnade munnen för att säga emot honom om klänningen igen men Eric skakade bara på huvudet och drog för draperiet så att jag var ensam inuti provrummet igen.

 

Jag hade inte direkt något val så jag lirkade mig ur klänningen och bytte om.

 

- Tack, tack, tack, tack, tack!!!!!! Asså du fattar verkligen inte hur glad jag är!! Du är bäst helt enkelt!!! Jag mer eller mindre attackerade Eric med både tack och kramar så fort vi kom ut på gatan och Eric bara log hela tiden medans han pekade på olika hus eller parker och sa något kort om dom då och då.

 

När vi promenerat omkring i Londons innerstad i nästan lite mer än en timme undrade jag om vi inte var ens i närheten av London Eye snart.

 

 

- Jo det är vi väll men jag har en överraskning till dig! Min första tanke var bara "åh nej hoppas han inte förväntar sig att få någonting tillbaka.." men när Eric höll för mina ögon de sista metrarna vi gick och sedan tog bort sina händer så förstod jag att så inte var fallet, vi befann oss öga mot öga med en stor röd skylt på vilken det stod MADAME TUSSAUDS LONDON på.

 

- Dom har en massa kändisar och sånt därinne och jag tänkte att någon av dom kanske var din idol eller så, det kanske låter lite löjligt  men ja jag tänkte att vi kunde ta lite foton och så, så att jag eller alltså så att jag och du kommer ihåg den här resan för jag har i alla fall tyckt att den varit helt otrolig hittils..! Sa Eric och tittade lite frågande på mig.

 

- Det låter jättebra verkligen, klart vi ska gå! Svarade jag honom och flashade ett leende som jag hoppades såg entusiastiskt ut. Det var inte så att jag inte ville gå på det där stället, jag var väll bara inte lika exalterad över det som Eric.

 

Bara några sekunder efter att jag svarat honom hände något riktigt oväntat, Eric lutade sig ner några decimetrarna så att vi var på samma nivå, sedan tog han tag om båda mina kinder med sina händer och kysste mig bryskt på munnen.

Men jag hade ändå på något sätt sett att det skulle komma så det var inte det som var det oväntade, nej det oväntade vara att jag inte gjorde det som min första instinkt var -Att putta bort Eric och fråga vad i helvete han höll på med, istället tog jag ett steg närmre honom och lät mig bli indragen i en kram medans kyssen fortsatte.

Ytterligare några sekunder senare föll polletten ner ordentligt och jag förstod vad det var jag egentligen höll på med så jag följde min första instinkt och puttade bort Eric.

 

- Öh, förlåt jag fick bara något infall, eller alltså det var inte direkt meningen liksom.. Eric skruvade på sig besvärat och hans hjärna arbetade väll febrilt på att komma på en bra ursäkt till hans lilla infall.

 

- Det är okej. Svarade jag kort och vi ställde oss i kön framför oss för att komma in på vaxkabinettet.

 

Justins perspektiv:

- Helt seriöst jag skulle inte palla mer ens om jag fick en miljon. Sa Ryan, sedan rapade han ljudligt och såg allmänt nöjd ut med sig själv.

- Det tar emot att säga det men jag känner likadant. Den här gången var det jag som erkänt mitt nederlag och därmed gjort Chaz till vinnare av våran mat-tävling, något det oftast var han som blev.

 

 

- Ni kan väll inte mena att ni ska låta den här fantastiskt delikata maten, han visade med handen på den stora kastrullen fylld med italiensk pasta som stod på köksbordordet vi satt runt och fortsatte sedan; gå till spillo bara så där...!

 

 

- Haha jo jag antar att vi menar det.. Skrattade Ryan och jag medans Chaz bekymrat skakade på huvudet åt oss.

 

 

- Vad har tagit åt er två egentligen? jag brukar ju aldrig vinna med så mycket! Sa Chaz och gav min och Ryans tallrikar på vilka det låg varsin pasta hög varsin menande blick.

 

 

Vi satt i Ryans kök där vi också spenderat de senaste timmarna med att äta och bara snacka om allt möjligt. Okej okej, tjejer var nog äment vi pratade mest om fast den här gången var det mest Ryan och Chaz som skötte snacket inom den kategorin.

Tillslut kom i vilket fall som helst frågan som jag nästan fasat lite inför:

 

 

- Hörru, hur går det egentligen med hon Bella tjejen? Ni hade väll ett ganska hett förhållande va? ialla fall utifrån vad du har sagt haha... Det var Ryan som frågat och jag satt tyst en stund så han fick puffa till mig lite i sidan för att skynda på mitt svar.

- Ja alltså.. det går bra. Jag gillar henne och hon gillar mig så det är väll bra antar jag? Okej jag vet att det där inte direkt var helt sant men det har alltid varit jag av oss tre som haft det lättast med brudarna och jag kunde helt enkelt inte säga sanningen till dom.

Fast senare på kvällen slog tanken mig att det inte alls var inför Ryan och Chaz som jag inte kunde erkänna sanningen om Bella och mig för. Det var inför mig själv jag inte kunde.

---

Förlåt för den dåliga uppdateringen! Jag skriver förmodligen del 52 i morgon :)

 

// Fredrika