Jag hade absolut ingen aning om vem denna Ciara var och något sa mig att jag kanske inte ville veta det heller men min nyfikenhet tog över och jag började läsa det första sms:et som kommit för tio minuter sedan.
Var är du? :)" Det var i och för sig inget direkt misstänkt med det sms:et men det verkade ju alla fall som att Christian skulle träffa hon Ciara nu. 
Jag klickade upp nästa sms som kommit för åtta minuter sedan. "jag ser dig inte ngn stans var är du? vill ju ses så fort som möjligt ju! :)" Okej nu blev jag faktisk lite irriterad, Ciara flörtade ju i prinscip nästan med min kille...!
I nästa sms som kommit för sju minuter sedan så stog det: "går ut från flygplatsen nu det går inte å va kvar här, vi möts vid starbucks utanför istället" Det där var droppen, det var ju klart som fan att dom skulle ses nu och när jag kollade på samtals historiken mellan de två så verkade det som att det var Ciara som Christian pratat med när han inte velat säga vem det var.
Men nu skulle dom inte få fortsätta sin lilla äffär, nej nu skulle jag ta mig tusan sticka raka vägen till starbucks:et utanför Atlantas flygplats och ta ett seriöst snack med dom båda två!

Tio minuter senare satt vi i varsitt flygplans säte och väntade på att vi skulle lyfta och påbörja den långa resan över atlanten och hem till Atlanta.

Mamma var nog rätt trött för det första hon gjorde när hon hade satt sig var att stänga ögonen och blunda. 

Jag däremot kände mig inte ett dugg trött utan satt i stälet och tittade ut genom det lilla plastfönstret och bara tänkte på allt och inget.

En av grejerna jag tänkte på var; tänk om inte Justin vill att jag ska vara där han är? För jag hade liksom tänkt att så fort vi kommer hem så kommer allting mellan mig och honom att automatiskt lösa sig men så skulle det troligtvis inte alls bli, vem vet han kanske till och med blivit tillsammans med Chloé igen?

Isabellas Perspektiv:

När vi kom hem så gick jag direkt upp till mitt rum och la mig i min säng men det tog ett tag att somna.

Jag kunde inte sluta tänka på Justin.

¨jag satt på cafet och väntade på Justin medans jag drack min choklad. Ja kollade lite ut för att se om han kom.

Efter 10 min: där kom han! jag gick fram till Justin och kramade han och pussade han på kinden och så satt vi oss och pratade.

Vi hade säkert pratat i 2 timmar innan vi gick hem till mig.

Vi la oss på min säng och såg en film fast jag somnade efter 20 minuter. Jag vaknade av att Justin väckte mig och sa att han skulle gå så jag följed han ut ur huset och sa hejdå,

Justin tog tag i min nacke gick ett steg närmare och kysste mig. Hans läppar var extra mjuka och det kändes som om jag var i himlen det var den bästa kyssen jag nånsin haft, jag ville inte sluta det kändes så bra. Jag hörde någon ropa Bella i mitt huvud, Justin försvann!! jag såg mamma, hon stog ovanför mig och hade händerna på min axlar jag kände hur jag sjönk ner och låg på nåt mjukt.¨

Jag satte mig upp med ett ryck gnuggade mig i ögonen och kollade framför mig där stog mamma och sa Bella det är frukost kl. är 11.

Oohh nej jag drömde, jag drömde ju faktiskt en underbar dröm som mamma förstörde med att hon tyckte jag skulle äta frukost.

Mamma gick ut och jag la mig ner igen, jag försökte komma tillbaka i drömmen igen men det gick inte jag gick upp satte på mig mina morgon tofflor och gick ner i köket till mamma.

Efter frukosten gick jag en liten promenad.

Justins Perspektiv:

Idag tänkte jag bara busa lite me mina små syskona och vara med Ryan, Chaz kunde inte så det blev bara jag och Ryan som kanske skulle spela lite basket.

Efter frukosten blev det basket med ryan sen käkade vi glass och spelade trummor, mitt uppe i allt spelande ringde min telefon och det var scooter.

- Hej Scooter?

- Hej Justin, du måste åka från Kanada 2-3 dagar tidigare för piloten dog för några timmar sedan och vi måste hyra en annan som bara kan vid den tiden..

- Oj! Vet du hur han dog?

- En landing som gick fel tror jag, men det är inte vessentligt nu utan det viktigta är att du måste se till att berätta för alla att du åker tidigare och kanske till och med börja packa direkt.

- Visst. Vi ses i Atlanta sen då.

- Ja ta hand om dig så länge, inga dumheter!

- Nä nä, hejdå!

*Klick*

Jaha.

Så nu var det bara en dag kvar i canada och jag skulle tillbringa den med syskona och pappa och hans fru.

Isabellas Perspektiv:

Jag och mamma skulle äta på resturang i kväll så vi hade gjort oss förbredda på att gå när plötsligt mammas mobil ringde.

Jag gick ut så länge medans mamma pratade i telefonen jag tycktes se någon komma mot huset så jag gick lite och kollade och rakt under lycktstolpen stog Eric!

Han gick fram till mig och såg ganska arg ut och lite full jag blev lite rädd och bakade.

- Du behöver inte backa jag är inte farlig... men jag skulle bara fråga dig vad jag gjorde för fel!

- Du gjorde inget fel, eller du skulle aldrig förstå. sa jag och tog ännu ett steg bakåt.

- Men varför hade du så bråttom att komma hem till Atlanta då? Ni stack ju utan att säga hejdå ens. Sa Eric med en ganska arg röst och vinglde till, han tog mej i armen och gjorde en ansats till att kyssa mig men jag putta undan honom.

- Nu förstår jag! Det var det jag gjorde, jag kysste dig och du kysste tillbaka för att du gillade mig men du kom på att du var otrogen så då kunde du skylla på mig fall du stack hem till din pojkvän...! Sa eric jätte argt och bara babblade på, jag fattade inte riktigt vad han menade men jag blev ganska rädd och försökte gå in.

- Eh nä men jag måste gå tillbaka nu, mamma väntar på mig där inne.

- Gå inte än vi är inte klara än. Sa Eric och och tog några steg närmare mig, drog min kropp in till hans och jag försökte ta mig ur men det gick inte.

- Du är inte helt nykter va? Jag tycker att du borde gå hem och lägga dig. sa jag och kände hur tårarna pressade under ögonen.

Han kysste mig i nacken och försökte ta av mig min kofta men då öppnades vår dörr och han släppte mig direkt och gick iväg.

Mamma kom ut från dörren och undrade vem som var här men jag hade ingen lust att berätta så vi gick till resturangen.

_________________________________________________________________________

Jag hoppas det här duger jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva och fredrika gav mig tips men glömde allt typ nästan kom ihåg lite smått så jag fick i hop det så här. kanske lite kort men så fr det bli ni har ändå fått ett idag:) kanske det blir lite bätter uppd. nu ja hoppas det:)

// maria

- Hörru, hur går det egentligen med hon Bella tjejen? Ni hade väll ett ganska hett förhållande va? ialla fall utifrån vad du har sagt haha... Det var Ryan som frågat och jag satt tyst en stund så han fick puffa till mig lite i sidan för att skynda på mitt svar.

- Ja alltså.. det går bra. Jag gillar henne och hon gillar mig så det är väll bra antar jag? Okej jag vet att det där inte direkt var helt sant men det har alltid varit jag av oss tre som haft det lättast med brudarna och jag kunde helt enkelt inte säga sanningen till dom.

Fast senare på kvällen slog tanken mig att det inte alls var inför Ryan och Chaz som jag inte kunde erkänna sanningen om Bella och mig.

Det var inför mig själv jag inte kunde.

Isabellas perspektiv:

 

Jag och Eric hade äntligen kommit in på madame tussauds efter att ha stått i en varm och svettig kö i ett tag och om Eric mod sjunkit lite efter den där kyssen så var han nu på topp igen.

Han skrattade och pekade och förklarade en massa om vaxdockorna och ville då och då stanna lite längre vid någon speciell och ta foton, typ Michael Jackson och några idrotts män.

Det är ganska häftigt faktiskt, att man kan ta en vaxklump och lite färg och grejer och förvandla det till en kopia av en människa.

Men trots att hela stället var sjukt coolt så kunde jag ändå inte riktigt slappna av och ta in alla intryck, nej det var något ivägen i min hjärna, något som tog upp onödig plats, något som jag inte ville skulle vara där. Det var den där jävla kyssen.

Jag hade ju för fan varit otrogen, eller?

Fast med kniven mot strupen var jag nog tvungen att erkänna att min och Justins relation var rätt så dödsdömd, han gillade ju uppenbarligen Chloé mer än vad han gillade mig.

 

- Kolla, här har vi ju den lille bävern! Haha att han verkligen var så här kort hade jag aldrig trott..!!! Eric drog mig snabbt tillbaka till verkligheten med sitt utrop och gapflabb.
Jag tittade på Eric som pekade med hela handen på något och när jag vände på huvudet för att kunna se vad det var så fick jag en smärre chock.

 

- Kom, vi bara måste ju ta ett foto tillsammans med bieber! Haha shit jag hade ingen aning om att han fått en egen docka. Eric verkade ha svårt att andas på grund av sitt eget asgarv men ärligt talat så brydde jag mig inte.

När jag först sett vad det var han pekat på trodde jag inte mina ögon, jag var helt säker på att det var Justin som på något sätt fått reda på var jag var och nu kommit hit för att säga förlåt face to face. Och när jag trodde det så blev jag glad, jag hade känt mig lättad och jag vet att det låter klyschigt men det hade faktiskt känts som att en sten lyftes från mitt hjärta bara för att komma tillbaka igen sekunderna efter när det gick upp för mig att den här Justin bara var en vaxdocka precis som alla andra kändisar här.

Jag gick motvilligt med på att ställa upp mig för foto bredvid bävern som Eric kallade honom men när Eric sedan ville att jag skulle låtsas pussa vax-Justin på kinden så gick gränsen, allt kändes bara så himla fel, det var ju inte här i London med en kille jag egentligen knappt kände men som jag bara råkat kyssa som jag skulle vara.

Jag skulle ju vara hemma i Atlanta med Justin, eller nej det räckte att jag var där Justin var, för även om det tog emot att jag kände så, så visste jag att det var sant.

 

Jag rusade ut från vaxkabinettet och ropade något i stil med "Förlåt men du skulle ändå inte förstå" till Eric i farten men jag sprang för fort för att ens ha någon chans att hinna se hans reaktion.

När jag kom ut på gatan och blev omgiven av stadsmyllret så kände jag mig lite handfallen, vad hade jag tänkt göra egentligen jag hittade ju inte ens till hotellet själv...

Jag kände en hand på min axel och snurrade snabbt runt för att se vem det var.

- Behöver fröken kanske en taxi? Frågade mannen, handen på min axel tillhörde med brittisk accent.

 

- Ja det gör jag faktiskt. Jag ska till, jag letade i minnet efter gatan som hoteller låg på, Great dover street sa jag sedan glad att jag faktiskt kommit ihåg det.

 

- Ska bli miss, det är bara att stiga på. Han pekade mot en gul taxibil som stog en bit ner på gatan.

- Fast eller löpande taxa? Frågade chauffören när vi båda satt inuti bilen och när jag svarat fast så åkte vi.

- Du är inte härifrån va? Chauffören tittade på mig lite snett samtidigt som han försökte hålla ögonen på vägen.

 

- Nepp. Från Atlanta. Svarade jag honom kort, han var verkligen trevlig och så men jag var inte precis på humör för småprat.

 

- Aha hur är det på andra sidan atlanten nu för tid..-  Han avbröt sig själv och tystnade när han såg att jag tagit upp min mobil och satt och klickade på den.

 

Jag kände mig först riktigt otrevlig men den känslan byttes snabbt ut när jag såg att jag hade 18 missade samtal från mamma, 18!

Just som jag tänkte klicka på mammas nummer i kontaktlistan så ringde mamma i egen hög person.

 

- Hej det är Bella? Svarade jag

 

- Det är din mamma som du lovade at ringa en gång i timmen om du kommer ihåg!? var i helvete är ni!?

 

- Ehh vi är eller jag är i en taxi på väg till hotellet, var Eric är vet jag inte..

 

- Och vad menar du med det!? Ni skulle hålla ihop ju!

 

- Jo jag vet men asså det hände en grej och..-

 

- Han var väll inte gjort dig illa eller så va? Avbröt mamma mig med orolig röst.

 

- Nej inte något sådant men en annan grej, och snälla kan inte du och jag åka hem nu i eftermiddag...? jag kände tårarna trycka bakom ögonlocken och tillslut kunde jag inte hindra det utan lät dom rinna ner för mina kinder och förmodligen kladda ut mascaran på vägen.

 

- Gråter du gumman? Herregud om den grabben så mycket som rört dig...

 

- Måste *snyft* vi prata om *snörvel* det nu? jag harklade mig och fortsatte lite stadigare på rösten - Jag är nog på hotellet om fem, tio minuter eller så kan du inte snälla också komma dit så vi kan åka hem?

 

- Är det verkligen så viktigt för dig? Det blir rätt dyrt att boka om biljetterna du vet..

 

- Ja det är viktigt och var det inte vi som vann dom där 20 miljonerna om du kommer i håg? Sa jag och citerade henne.

 

- Okej, Lisa är ändå kvar på museet och jag sitter själv på ett kafé så jag antar att hon inte kommer sakna mig precis. Vi ses i hotellobbyn om en kvart.

 

- Tack! Jag älskar dig ses då. Jag la på och vände mig mot chauffören, jag hade totalt glömt bort att han satt bredvid mig men bestämde mig för att ignorera faktumet att det var extremt pinsamt.

.                                                             

- Sådär nu ska vi bara gå till gaten och visa pass och sådant sedan är det klart! Sa mamma och torkade bort några svettdroppar från sin panna.

Vi hade kommit till flygplatsen en bit utanför London för bara tio minuter sedan och upptäckt att vårat plan skulle avgå om mindre än trekvart och nu om bara tjugo minuter så vi hade sprungit kors och tvärs för att hitta till rätt terminaler och inchecknigs diskar och nu skulle vi alltså bara till gaten och sedan till själva flygplanet.

- Var det inte nummer 14 vi skulle till för i så fall är det här. Jag nickade mot en skylt några meter till höger om oss där det med stora blåa bokstäver stod Gate 14

 

- Jo du har så rätt så, kom så går vi och visar passen! Svarade mamma efter att ha checkat på biljetterna att nummret stämde.

 

Tio minuter senare satt vi i varsitt flygplans säte och väntade på att vi skulle lyfta och påbörja den långa resan över atlanten och hem till Atlanta.

Mamma var nog rätt trött för det första hon gjorde när hon hade satt sig var att stänga ögonen och blunda.

Jag däremot kände mig inte ett dugg trött utan satt i stälet och tittade ut genom det lilla plastfönstret och bara tänkte på allt och inget.

En av grejerna jag tänkte på var; tänk om inte Justin vill att jag ska vara där han är? För jag hade liksom tänkt att så fort vi kommer hem så kommer allting mellan mig och honom att automatiskt lösa sig men så skulle det troligtvis inte alls bli, vem vet han kanske till och med blivit tillsammans med Chloé igen?

---

 

 

Som jag sa del 52 :) ganska lång till och med.

Vad tror ni händer när Bella kommer hem, kommer hon och Justin kunna lösa sina problem? Och vad kommer hända med Eric?

//Fredrika

Som ni har märkt så är det jätte dålig uppd. och det är bara fredrika som har skrivit och jag åå maya har inte skrivit nåt. Men ja skrev ett halvt kapitel på 51 två gånger men det hade inte sparats och det visste inte jag förens nu när jag gick in på bloggen så fredde har varit super schyst och skrivit ännu ett kapitel. Förlåt så hemskt mycket jag lovade er ett kapitel förra veckan men det kom aldrig på grund av att jag hade lite fult upp så nästa gång jag lovar måste jag hålla det eller så lovar jag inte. Så nu får jag och maya vara mer aktiva och skriva:)

- Haallå! Eric, hör du mig? Jag viftade med handen framför hans ansikte och tillslut verkade han vakna upp ur sin lilla "trans"

- Ehm där var en riktigt snygg klänning.. Du borde köpa den! Sa han och jag skakade på huvudet.

- Den är alldeles för dyr men jag tycker också att den är helt gudomligt vacker! Jag snurrade ett varv framför speglen och kunde inte undgå att känna Erics blick etsa sig fast på min kropp.

- Jag köper den till dig. Eric harklade sig och borrade in sin blick ännu mer i mig.

Isabellas perspektiv:

- Nej den är alldeles för dyr! Jag vred på huvudet för att kunna se prislappen som satt fast i ryggen på klänningen och la sedan till - Den kostar ju för tusan 1000 dollar!

 

- Det kvittar, du ska så ha den!

 

- Men du förstår väll själv att det är alldeles...-  Eric avbröt mig och gav mig en lång blick.

 

- Byt du om till dina vanliga kläder så går jag och betalar. Hans blick dröjde kvar lite för länge på min överkropp när han synade mig i spegeln men jag bestämde mig för att ignorera det, han var ju trots allt en tonårs kille så vad kunde man vänta sig liksom...
Jag öppnade munnen för att säga emot honom om klänningen igen men Eric skakade bara på huvudet och drog för draperiet så att jag var ensam inuti provrummet igen.

 

Jag hade inte direkt något val så jag lirkade mig ur klänningen och bytte om.

 

- Tack, tack, tack, tack, tack!!!!!! Asså du fattar verkligen inte hur glad jag är!! Du är bäst helt enkelt!!! Jag mer eller mindre attackerade Eric med både tack och kramar så fort vi kom ut på gatan och Eric bara log hela tiden medans han pekade på olika hus eller parker och sa något kort om dom då och då.

 

När vi promenerat omkring i Londons innerstad i nästan lite mer än en timme undrade jag om vi inte var ens i närheten av London Eye snart.

 

 

- Jo det är vi väll men jag har en överraskning till dig! Min första tanke var bara "åh nej hoppas han inte förväntar sig att få någonting tillbaka.." men när Eric höll för mina ögon de sista metrarna vi gick och sedan tog bort sina händer så förstod jag att så inte var fallet, vi befann oss öga mot öga med en stor röd skylt på vilken det stod MADAME TUSSAUDS LONDON på.

 

- Dom har en massa kändisar och sånt därinne och jag tänkte att någon av dom kanske var din idol eller så, det kanske låter lite löjligt  men ja jag tänkte att vi kunde ta lite foton och så, så att jag eller alltså så att jag och du kommer ihåg den här resan för jag har i alla fall tyckt att den varit helt otrolig hittils..! Sa Eric och tittade lite frågande på mig.

 

- Det låter jättebra verkligen, klart vi ska gå! Svarade jag honom och flashade ett leende som jag hoppades såg entusiastiskt ut. Det var inte så att jag inte ville gå på det där stället, jag var väll bara inte lika exalterad över det som Eric.

 

Bara några sekunder efter att jag svarat honom hände något riktigt oväntat, Eric lutade sig ner några decimetrarna så att vi var på samma nivå, sedan tog han tag om båda mina kinder med sina händer och kysste mig bryskt på munnen.

Men jag hade ändå på något sätt sett att det skulle komma så det var inte det som var det oväntade, nej det oväntade vara att jag inte gjorde det som min första instinkt var -Att putta bort Eric och fråga vad i helvete han höll på med, istället tog jag ett steg närmre honom och lät mig bli indragen i en kram medans kyssen fortsatte.

Ytterligare några sekunder senare föll polletten ner ordentligt och jag förstod vad det var jag egentligen höll på med så jag följde min första instinkt och puttade bort Eric.

 

- Öh, förlåt jag fick bara något infall, eller alltså det var inte direkt meningen liksom.. Eric skruvade på sig besvärat och hans hjärna arbetade väll febrilt på att komma på en bra ursäkt till hans lilla infall.

 

- Det är okej. Svarade jag kort och vi ställde oss i kön framför oss för att komma in på vaxkabinettet.

 

Justins perspektiv:

- Helt seriöst jag skulle inte palla mer ens om jag fick en miljon. Sa Ryan, sedan rapade han ljudligt och såg allmänt nöjd ut med sig själv.

- Det tar emot att säga det men jag känner likadant. Den här gången var det jag som erkänt mitt nederlag och därmed gjort Chaz till vinnare av våran mat-tävling, något det oftast var han som blev.

 

 

- Ni kan väll inte mena att ni ska låta den här fantastiskt delikata maten, han visade med handen på den stora kastrullen fylld med italiensk pasta som stod på köksbordordet vi satt runt och fortsatte sedan; gå till spillo bara så där...!

 

 

- Haha jo jag antar att vi menar det.. Skrattade Ryan och jag medans Chaz bekymrat skakade på huvudet åt oss.

 

 

- Vad har tagit åt er två egentligen? jag brukar ju aldrig vinna med så mycket! Sa Chaz och gav min och Ryans tallrikar på vilka det låg varsin pasta hög varsin menande blick.

 

 

Vi satt i Ryans kök där vi också spenderat de senaste timmarna med att äta och bara snacka om allt möjligt. Okej okej, tjejer var nog äment vi pratade mest om fast den här gången var det mest Ryan och Chaz som skötte snacket inom den kategorin.

Tillslut kom i vilket fall som helst frågan som jag nästan fasat lite inför:

 

 

- Hörru, hur går det egentligen med hon Bella tjejen? Ni hade väll ett ganska hett förhållande va? ialla fall utifrån vad du har sagt haha... Det var Ryan som frågat och jag satt tyst en stund så han fick puffa till mig lite i sidan för att skynda på mitt svar.

- Ja alltså.. det går bra. Jag gillar henne och hon gillar mig så det är väll bra antar jag? Okej jag vet att det där inte direkt var helt sant men det har alltid varit jag av oss tre som haft det lättast med brudarna och jag kunde helt enkelt inte säga sanningen till dom.

Fast senare på kvällen slog tanken mig att det inte alls var inför Ryan och Chaz som jag inte kunde erkänna sanningen om Bella och mig för. Det var inför mig själv jag inte kunde.

---

Förlåt för den dåliga uppdateringen! Jag skriver förmodligen del 52 i morgon :)

 

// Fredrika

 

 

 

 

 

- Haha försent älskling. Christian tog några sista steg och bara några sekunder senare bröt jag igenom vattenytan och kände hur mina kläder klistrades fast mot kroppen. Great. Nu skulle jag bli tvungen att gå hem med dyngsura kläder och förmodligen bli förkyld och sjuk och..- Mer hann jag inte tänka för Christian hade hoppat i han också och simmade nu bort till mig, när han kom fram la han sina armar runt min midja och drog mig mot sig.
Jag fattade hinten och tog mina händer på varsin sida om hans huvud och kysste honom, det var inte våran första kyss eller så men det kändes ändå speciellt på något sätt som att den verkligen betydde någonting och när vi tillsist släppte varandras läppar för att hämta luft kändes blöta kläder som den futtigaste saken i världen.

Justins perspektiv:
Jag satt på en bänk på flygplatsen i Peking och väntade på att vi skulle få gå ombord på min privat jet.
I början av min karriär hade jag och crewet åkt med vanliga flygplan med vanliga människor men nu skulle det bara bli kaos, flygbolagen bedömde till och med att ha med mig på något av sina plan vore att riskera medresenärernas säkerhet så nu var det privatplan som gällde men jag hade ingenting emot det såklart det är faktiskt riktigt chill att kunna gå runt och göra lite vad man vill istället för att vara tvungen att sitta fastspännd på samma plats i flera timmar.


Vi skulle till Atlanta. Äntligen. Även om det är lite töntigt att erkänna det så hade jag faktiskt räknat ner dagarna fram tills nu och det kändes hur skönt som helst att veta att jag om bara några timmar skulle kunna träffa alla människor jag inte träffat på alldeles för länge.

- Okej, dom har gett klartecken att vi kan gå ombord nu! Kenny min livvakt hade rest sig upp från sin plats på bänken bredvid mig och ropade nu mer eller mindre vad han skulle säga för att överrösta allt prat från alla i dans-crewet och såklart det vanliga flygplats sorlet.

Alla började plocka upp sitt handbagage som legat i en hög på golvet och efter det gick vi i samlad trupp ut mot själva flygfältet där en kvinna i orange reflexväst vinkade fram oss till privat-jeten. 

asså jag har skrivit lite på kapitel 51 men asså de kommer inte ut idag fö jag har fått hjärnstopp så kan inte skriva mer tyvär men kanske kan skriva lite imorgon:)